Idag hade jag fått ett brev när jag kom hem. Från Anna som har Avanna och gör fantastiskt fina illustrationer och snygga tryck på t-shirts.

Det skulle vara mitt "tröstpris" i en väsktävling som Anna hade.

Det var det inte.

Det var nämligen ett FÖRSTAPRIS, enligt mig!

Jag blev sååå glad när jag öppnade brevet och där låg en t-shirt med mitt favorittryck! Hade jag fått önska vad som helst ur Annas kollektion så hade jag valt den här t-shirten!

Tack så jättemycket Anna! You made my day!

Lite ljusare, gladare, somrigare färger på bloggen! :)

Lust att gå på picnic får jag när jag ser de här termosarna (från Bluebox.se). Vi behöver verkligen en ny termos till vårt hem. Vi har en jätteopraktisk, ful, ståltermos och en vit termoskanna. Trista och inte speciellt bra.

Men tänk att få duka fram goda mackor och en sån här termos full med kaffe på en filt.

Visst får man lust att vara lite huslig när man ser de här kiten?

Jag vill genast sätta igång att baka små kakor, sy i knappar och putsa skor. :)

(bilder från Bluebox.se och Inreda.com)

Ner på stan på lunchen. Skulle egentligen bara handla huvudvärkstabletter och presentkort till mamma. Men det blev lite till...

- två långa toppar på HM (en ljusrosa och en svart/turkosgrön)

- ett 3-pack trosor på HM

- två halsband från Lindex (ett svart hänge på silverkedja och en genomskinlig blålila droppe på silverkedja)

- en foundation från Max Factor (och jag som knappt använder sånt, bara ytterst lite och ytterst sällan, men den jag har är lite för ljus nu när det blir sommar)

Ursäkta sunkiga bilder, men de är tagna på jobbet med min mobil (halsbandet är inte alls så lila som det ser ut på bilden och topparna är mycket finare i färgerna).

Är det meningen med livet? Att jag ska jobba större delen av min vakna tid och lämna bort min lilla gobit på dagis?

Idag får jag vara med honom ca tre timmar vaken tid. Tre timmar!!! Det är ju inte klokt!

När jag åkte bussen till jobbet i morse så sov Sonen och Mannen fortfarande. Jag hämtar lillvännen kl 16, sen får vi utnyttja tiden till max. Gosa, mysa, leka, äta, bada, läsa...ja, allt som ska hinnas med innan en snart två-årig liten kille är trött och måste sova.

Livet kan inte gå ut på det här. Att jag ska sitta någonstans, på fel ställe, och bara längta efter familjen. Dottern är ju ganska stor, 12 år på det 13:e, så att jag inte hinner umgås med henne så mycket känns mer naturligt. Hon går i skolan och väljer sedan själv vad hon vill göra (vara hemma med oss/vara med kompisar/träna/teater).

Men jag önskar att samhället (och ekonomin) tillät mig att vara hemma åtminstone tills Sonen var 3-4 år. Åtminstone!

Jag tycker dagis är jättebra! Och som det ser ut nu så tror jag barn behöver gå på dagis. Hemma finns inte många jämnåriga och barn halkar nog efter i det sociala samspelet om de är hemma medans "alla andra" är på dagis. Jag tror omställningen skulle bli för stor när de kommer till skolan då.

Men, som sagt, jag önskar alla barn fick vara hemma lite längre.

Dagisvistelsen för vår son går bra och han har funnit sig i sin nya situation ganska bra.

Men när mannen lämnar honom på morgonen infinner sig nästan ett apatiskt uttryck. Som att han ger upp lite grann. Turen till dagis är glad och sprallig, men när pappa går så blir han tom i blicken och det känns sååå hemskt.

Visst, det går över direkt, säger personalen. Och han leker och har det bra på dagen. Men just den där stunden. Det känns som om vi sviker honom.

Inom mig gråter jag och undrar varför andra ska få vara med min underbara son mer än vad jag får. Varför ska andra få trösta honom, gosa med honom, äta med honom...ja, allt, när det är det JAG vill göra?

Det känns orättvist! Och det känns som om det är mitt jobb som tar mig ifrån mina barn. Irrationellt, jag vet.

Det finns inga politiska tankar bakom mina funderingar. Inga idéer om hur man skulle lösa det med att få vara hemma längre eller vem som skulle vara det.

Det handlar bara om mina känslor och den oändliga kärleken till mina barn.

Plingen skrev en kommentar till mitt inlägg om vita hem och barn. Hon tyckte vi borde visa våra hem som de verkligen ser ut.

Vilken bra idé, tyckte jag, och gick direkt på jakt för att fånga en typisk bild från hemmet.

Ni vet de där ytorna som man försöker hålla rena, men det hamnar alltid en massa junk på dem.

Vår lilla byrå i hallen t ex. Egentligen är det bara lampan som ska stå där.

Men vad hittar vi mer?

Lite kvitton, ett paket pappersnäsdukar, en tub handcreme, Sonens såpbubblor, en liten gummianka, ett cerat, lite småpengar, Dotterns solbrillor, en cykelreflex, ett kamerafodral, ett brev som borde postats till Försäkringskassan för länge sedan och i bakgrunden skymtar en grankotte. Så ser livet ut. Inte det minsta likt en inredningstidning. ;D

Hur ser det ut hos er?

Sonen har en egen (stor) lekhörna i vårt vardagsrum. Tur att vi inte är big fans of vit inredning. Ibland när jag surfar runt på olika bloggar så fascineras jag över barnfamiljer som har helvita hem som ser ut som tagna ur en katalog. "Lever det verkligen en barnfamilj här?" tänker jag.

Så här ser en del av Sonens hörna ut: