Idag fyller vår lilla gobit, Sonen, 2 år! GRATTIS Älsklingen!

Han är tyvärr sjuk idag också, men lite lägre feber.

Det blev presentöppning och sång i morse. "Ja vå veva" är en av hans favoritsånger! :D

Stort kalas blir det inte förrän imorgon när alla är lediga. Hoppas han hinner bli piggare tills dess.

Idag får det bli en lugn mysdag bara och leka med nya presenterna.

Storasyster har köpt "Tuffa traktorboken" som blev väldigt poppis. Den har en knapp som man kan trycka på och få höra hur traktormotorn låter. :)

Tisdagen som började så bra slutade lite sämre.

Jag hade varit på stan och inhandlat alla presenter till Sonen som fyller 2 år idag. Tung kasse blev det. Fick även Dotterns alla fotbollsgrejer i en kasse av hennes pappa. Bestämde mig för att ta en tidigare buss hem och hinna slänga in alla saker innan jag skulle hämta Sonen på dagis.

Men kl 13 ringde de från dagis och sa att han fått hög feber. Bara att släpa iväg med allt och ta sig till bussen. Väntade och väntade och insåg till slut att det inte kommer någon buss. Den går visst bara en gång i timmen så tidigt på dagen.

Släpa, släpa vidare ner på stan. Känner hur jag börjar må sämre och sämre själv. Tungt att andas (hostan är ju inne på 3½ vecka nu) och ont i kroppen.

Kommer till slut på en buss, men den går inte förbi dagis så jag får gå en bra bit där också. Hämtar en liten rödmosig son som har över 39 graders feber och vi går hem. Skönt så! Äntligen hemma!

Senare kommer Dottern hem med en kompis. De ska åka och bada. Härligt!

Dottern har aldrig cyklat dit, men kompisen hittar och lovar att hon åker hem samtidigt så Dottern hinner till fotbollsträningen.

17.40 ringer Dottern och säger att hon ska cykla hem. Dock ensam. Kompisen har tappat cykelnyckeln och måste vänta på sin mamma och bilskjuts.

Jag tror att de cyklat "stora" vägen som är ganska lätt att hitta.

Det visar sig att jag har fel! 20-30 minuter senare ringer Dottern och är förtvivlad. Hon står ute i skogen och vet inte åt vilket håll hon ska. Och jag vet inte VAR i skogen hon är. Jag hörde hennes panik och höll mig så lugn och sansad som möjligt. Som tur var så var Sonens farmor här och kunde ta sin cykel och åka och möta henne.

Men det var inte det lättaste. Jag fick vara sambandscentral och till slut hade jag "styrt" ut Dottern till "stora vägen" och hon återfanns. Då var klockan 19. Men innan det hade hon fått ett lättare astmaanfall också (och hittade inte sin medicin). Det blev så klart värre eftersom hon grät. Men det gick över. Jag fick prata henne lugn.

När hon till slut kom hem var hon ganska slut. Ingen fotbollsträning för henne.

På kvällen kunde hon skratta åt det. Skönt!

Själv kände jag mig sämre och sämre och hade 39 graders feber när jag kollade. Surt!

Var till hc igår och fick dunder-hostmedicin med morfin i. Fast jag vet inte om den är så bra. Men trött blir jag av den.

Sonen har haft fortsatt hög feber. Igår över 40 hela tiden. Lillgubben!

Nog med elände nu!