Är det meningen med livet? Att jag ska jobba större delen av min vakna tid och lämna bort min lilla gobit på dagis?

Idag får jag vara med honom ca tre timmar vaken tid. Tre timmar!!! Det är ju inte klokt!

När jag åkte bussen till jobbet i morse så sov Sonen och Mannen fortfarande. Jag hämtar lillvännen kl 16, sen får vi utnyttja tiden till max. Gosa, mysa, leka, äta, bada, läsa...ja, allt som ska hinnas med innan en snart två-årig liten kille är trött och måste sova.

Livet kan inte gå ut på det här. Att jag ska sitta någonstans, på fel ställe, och bara längta efter familjen. Dottern är ju ganska stor, 12 år på det 13:e, så att jag inte hinner umgås med henne så mycket känns mer naturligt. Hon går i skolan och väljer sedan själv vad hon vill göra (vara hemma med oss/vara med kompisar/träna/teater).

Men jag önskar att samhället (och ekonomin) tillät mig att vara hemma åtminstone tills Sonen var 3-4 år. Åtminstone!

Jag tycker dagis är jättebra! Och som det ser ut nu så tror jag barn behöver gå på dagis. Hemma finns inte många jämnåriga och barn halkar nog efter i det sociala samspelet om de är hemma medans "alla andra" är på dagis. Jag tror omställningen skulle bli för stor när de kommer till skolan då.

Men, som sagt, jag önskar alla barn fick vara hemma lite längre.

Dagisvistelsen för vår son går bra och han har funnit sig i sin nya situation ganska bra.

Men när mannen lämnar honom på morgonen infinner sig nästan ett apatiskt uttryck. Som att han ger upp lite grann. Turen till dagis är glad och sprallig, men när pappa går så blir han tom i blicken och det känns sååå hemskt.

Visst, det går över direkt, säger personalen. Och han leker och har det bra på dagen. Men just den där stunden. Det känns som om vi sviker honom.

Inom mig gråter jag och undrar varför andra ska få vara med min underbara son mer än vad jag får. Varför ska andra få trösta honom, gosa med honom, äta med honom...ja, allt, när det är det JAG vill göra?

Det känns orättvist! Och det känns som om det är mitt jobb som tar mig ifrån mina barn. Irrationellt, jag vet.

Det finns inga politiska tankar bakom mina funderingar. Inga idéer om hur man skulle lösa det med att få vara hemma längre eller vem som skulle vara det.

Det handlar bara om mina känslor och den oändliga kärleken till mina barn.